Suntuubi-palvelussa käytetään evästeitä. Palvelua käyttämällä hyväksyt evästeiden käytön. Lue lisää. OK

Yag hâlder det for hélt mujligt at skape en samskandinavisk rettstavning som samtidigt uppnár tvá angelègne málsettningar:

1) at avskaffe de skandinaviske teqnene for å, ä og ö
2) at forénhétlige de skandinaviske sprákene med hensyn til hvùr vi skriver váre samfellde leksem og morfem for begrensat og specialisert bruk i internet og specifikt nordiske sammanhènger.

Det er ikke endemálsenligt at gyore nògon ansats for at forénhétlige de skandinaviske sprákenes andre grammatiske kategorier, sásom dess ordforrád eller syntaks. For det fyrste er det inte realistiskt og for det andre er det inte noydvendigt.

Avskaffande av specialteqnene skulle vère en vinst i databehandlingens tidehvèrv. Det handlar ikke bare om kompatibilitet mellan ùlik myukvare. Besvèrene gelder ogsá hárdvare: at skrive skandinavisk pá utlèndske keyboards.

Den rettstavning som yag har utvìklat kan beskrivas under fylgande punkter:
De aksenter, som vanligen finns i alle databehandlingssystem og som kan kombineras med nestan alle vokaler i vanlig Windows milyo, tas i bruk for att ersette <å> og <ä>. Samtidigt anvends aksenterne pá et motsvarande sètt for at skilje àt opet og slutet <o> og for at merke vokaler som skrivs avvikande pá svensk og dansk/norsk.

AKSENTERNE ER VALFRIE OG ANVENDS BARE I TRYKKT TEKST OG TEKST SOM KAN GENOMGA SPELLCHECK. DEN ENSKILDE INDIVIDEN FORUTSETTS INTE KUNNE ANVENDE AKSENTSYSTEMET. EN TEKST HELT UTAN ACCENTER KAN VERE HELT LESLIG,
NESTAN LIKE LESLIG SOM MED AKSENTER.

Grav aksent <`> kan anvendas pá <e> for at urskilje et opet uttal gentemot et slutet sèrskilt vìd i-omlyud pá etymologiskt langt /a:/, hvilket ofte forekommer i ord som stavas med <æ> til og med pá norsk. Sálédes skriver vi <bèr> for 'berry' og <sèd> for 'seed'. Grav aksent pá <è> er ogsá motiverat pá etymologiskt /ver-/ som utvìklats til /var-/ i svensk som i <vère> 'to be' og <hvèr> 'every, each'. Vi boyr vèl ogsá skrive <è> for de historiske lange /e:/ som inte deltagit i den nordiske utvìklingen e: > a: > å, sálédes skriver vi <vèl> 'well' <lèt> 'let, allowed' og <grèt> 'weeped'. Aksenten behoyvs ogsá in en rad ord med ùlik stavning som <stèrk> (svenskt <stark>) sammanhèng (svenskt <sammanhang>) osv.
Den ovanlige gravaksenten hjelper her lèsaren at visualisere de avvikande vokalerne i mange skandinaviske sprák (jfr. ogsá <hèld> = svensk <höll>).

Grav aksent kan ogsá anvendas pá <ò> for etymologiskt kort /o/ som i visse skandinaviske sprák har byrjat stavas med <å>, sásom nògon/nògot og tòle 'endure'. Grav aksent kan anvendas ogsá pá <ù> for at utmerke opet uttal, dvs. at visse sprák anvender (opet) <o> eller t.o.m. <å> istellet, som i <kùl> 'coal' <bùtn> 'bottom', <bùge> 'bow, curve', <hùl> 'hole' og <ùlik> 'different'. Visse specialfall: <òrsak> och <hòpe(s)>

Grav accent pá <ì> utmerker ord som skrivs med <e> eller <ä> i nògot nordiskt sprák, oftast historiske korte /i/ som undergâtt en opning eller tyske láneord (<vìd> D ved, <gìr> Sv <ger>, <sìker> Sv <säker> og <utvìkling> Sv <utveckling>).

Grav aksent pá <à> forekommer pá et litet antal hoygfrekvente ord der lengden pá /a/ har undergâtt tidig spontan forendring og utfallet ùlike pá de énskilde skandinaviske sprákene: <àt> (D ad, Sv åt), <àter> (atter, åter), <dà> (da, då), <frà> (fra, från), <nàr> (når, när) <làte> (lade, låta) eller inlánats pá ùlike sètt frà tysk: <gàve> (gave/gåva).

Akut aksent <´> anvends for at utmerke (historiskt) langt uttal som idag dessutom utfaller som slutet. Sálédes motsvarar den akute aksenten pá <á> de fleste lange å. Samtidigt blir aksenten brukt for at skilje etymologiskt /ei/ frà etymologiskt /e/. Sálédes fár vi: <lèr> 'teaches', <ler, lêt> 'laugh/smile' og <lér> 'clay soil'. Til den grad det finns behov at utmerke langt o: med slutet uttal kan aksenten anvendas. Sálédes kan vi vid behóv skilje pá <bòdar> 'bodes' og <bódar> 'shops, booths, sheds'.

Ifall desse slutne vokallyud sekundert forkortats kan det slutna uttalet merkas med en "hatt": <hâlde> 'to hold', <gât> 'gone' <fât> 'got, received', <svêt> (< sveit-) 'sweat' og (tilgiv mig danskar!) hele byjningsparadigmet <trôde, trôt> 'believed', <sâde, sât> 'sowed, sown' osv. Hatten ersetter her dùbbelskrivningen av slutkonsonanten, som skulle stá langt frà dansk stavning: <troede, troet > og <såede, sået>. Men merk vèl: <fôydde, fôydt> 'gave/given birth'. Og sist <sêt> er en byjningsform av <se> medan <sètt> er en synonym til <máte, vis>.

I de fall der svenskt -ck- motsvaras av danskt -g- anvends -q-. Det her underlettar lèsarne pá de ùlike sprákomrádene at formulere sine égne lèsregler: <myqet> (mye, mykje, meget, mycket) , doq (dog, dock), teqn (tecken, tegn)>.

Vokalen ö/ø ersetts sá langt som mujligt etymologiskt. Historiske korte /y/ skrivs <y> som i <fyrst> 'first', <fylge> 'follow' og <fyl> 'foal'. Historiske brutne /e/ skrivs <yo> som i <byorn> 'bear', <myod> 'meed', <kyot> 'meat' og dessutom <gyore> 'to do' (men <gjorde> <gjort> og <jord> med <jo>). Historiskt i-omlyud pá /o:/ skrivs liksom de historiske diftongerne /au/ og / øy/ med digrafen <oy> (utom valfritt <yo> efter <k> og <g>). Sálédes
<groyn> 'green', <oy> 'island', <glôymme> 'forget' <loyn> 'salary', <lôynn> 'stealth' (og <lynn> 'maple') men <gyomme> (eller <gôymme>) 'hide' og <kyope> (eller <koype>) 'buy'. Merkvel <kjol> 'skirt' med <jo> men <kyol> 'keel'.

Alle de fall der danskt/norskt <y> motsvaras av svenskt <ju> skrivs <yu> ùberoende av etymologisk tilhoyrighét: <byude, syunge, syunke, syu, syuk>.

Ersettningen av ö/ø er som synes den svèraste noyten at knekke, og principen avviker noydvendigt frà behandlingen av å og ä/æ. Norsk har nestan redan avskaffat detta senare nemnde grafem. Hvad ö/ø anbelangar, er loysningen
myqet ùlik, aksenter er inte tilrekklige. Fordelen med at bruke digrafer som innehâller <y> (fremst <oy>) er at den producerar en elegant loysning pá <ju>/<y> problemet ogsá.

At skrive <foyrst>, <foylge> eller <björn> => <bjoyrn> verkar allt for klumpigt sá yag tykker att systemet i hvilket fall som helst drar nytte av alternativene <-yo-> og <-y-> som jag belyser i min tekst.

Yag skal àterkomme til mange andre askpekter av rettstavningen, speciellt de fall der den pávìrkas av morfologi og herledningslère. Yag vil endà redan nu
déle med edre hvùr <e> og <a> boyr behandlas i endelser: <-e> skal altid anvendas i open slutstavelse, ùberoende av etymologi. I andra enn slutstavelser skal <a> (og <o>) anvendas enligt etymologisk distribution, hvilken avspeglas vèl i báde svensk og nynorsk. Samme regel gelder i slutne slutstavelser utom om stavelsen sluts av efterstellt bestemt artikel. Det regelbundne verbet byjs sálédes:

at kalle, kallar, kallade, kallat, kallande

og et regelbundet maskulint substantiv:
en hest, hesten, hestar, hestarne

Historiske n-stammar:
en klokke, klokken, klokkor, klokkorne
en bakke, bakken, bakkar, bakkarne

Pá dette sètt jevnas mange ùlikheter mellan svensk og nynorsk ut genom en regel som i og for sig tykks etymologiskt godtykklig. Dessutom kommer vi til et system som inte léder til en overmektig inlèrning av vokalendelser for danskar og anhengare av bokmál.

Anvendingsomrádene for en rettstavning av den her typen er givetvis pá lang sikt ùbegrensade. Pá kort sikt kunne den anvendas i nordiske publikationer, moytesreferat/-protokoll og i internetsammanhèng der boksteverne å, ä, og ö steller til med besvèrlighéter. Ganske snabbt kunne det vère mujligt at utvìkle en spell check for MS Word og andre vanlige editorer. Dermed kunne problemet med at bli tvungen at aktivt lère sig stavningen undanrydjas.

Hèr er en lenk til en hemside som behandlar samme idé:

http://members.tripod.com/~Flydet/schola/anden.html
http://members.tripod.com/~Flydet/schola/oppgave.html

Forfattaren ingen égen loysning for skapandet av stavelsenormen, bare nògre rigtlinjer, rigtlinjer som ligger nère til hands og som mitt forslag fylger myqet langt, ùberoende av hans artikel.

Se ogsá:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skandinavi ... A5kunionen