Suntuubi-palvelussa käytetään evästeitä. Palvelua käyttämällä hyväksyt evästeiden käytön. Lue lisää. OK

!!Nyytt:

- Lenk ti Föjsbookin/Föusbootjin, ein diskusjoonsgrupp opa Facebook som gaar heilt opa östnyylendskå. 

- Link ti Brudvalet (tryck opa bildn), ein pjees me premiäär 2 juuli såm späälas opa östnyylendskå:

Min avsikt är att utveckla här en diakronisk beskrivning av östnyylendskå  och härleda dess ljud- och böjningslära samt dess ordförråd ur den östnordiska varieteten av fornnordiskan.

Östnyylendskå är en ålderdomlig östsvensk dialekt som talas i omnejden av Lovisa ca.70-110 km. öster om Helsingfors. Folkmålet varierar från by till by men samlar sig ändå till en viss huvudtyp som avgränsar sig klart i väster mot dialekterna i Borgå (och Sibbo och Helsinge) och i öster mot dialekterna i Pyttis och delar av Strömfors.

Den östnyländska språkform som här eftersträvas representerar alltså bäst dialekterna i Lappträsk, södra Strömfors, Liljendal och stora delar av östra Pernå. Dialekten har också lekfullt kallats lappträskå eller pernesiskå. Mitt i dialektområdet i staden Lovisa (som ni i övriga Norden lättast hittar på kartan) talas varieteter av östnyylendskå, i olika grad uppblandade med mer standardiserade former av finlandssvenska.

Eitt proov op hur te dialekten talas finns jäär: http://www.sls.fi/doc.php?docid=454

... å åm ni vil vita någa åm hur 'e skriivs å böyjs ska ni klikk jäär:

http://nissehusberg.scorpionshops.com/nisse/spraak/hbyspraak.html

http://nissehusberg.scorpionshops.com/bootjin/NUSbook.html

Östnyylendskån härstammar i direkt nedstigande led från de svenska kolonisters språk som bosatte området under slutet av 1200-talet. Till vissa delar måste östnyylenskån (likt gutniskan) härledas från former ålderdomligare än den klassiska äldre fornsvenskan känd från landskapslagarna. Detta rör framför allt bevarande av de fornnordiska diftongerna [ei] som i stein ('sten'), [öu] < /au/ som i höugär ('hög') och [öy] som i ti röyk ('att röka'). Den förstnämnda diftongen har bevarats nästintill konsekvent, medan de två senare inte sällan motsvaras av en monoftong öögå ('öga'), hööst ('höst'), tjööft ('kööpte/köpt') och höörd (hörde/hört').

Starka verb har spår av omljud på rotvokalen som i fornsvenskan redan utjämnats, t.ex. brutet */e/ i ti bjär(a) 'bära' (också presens bjär), synbarligen ursprunglig i infinitiven. Ett eventuellt i-omljud kanske märks i itär 'äter' (också infinitiv ti it/ita), synbarligen ursprungligt i presens singularis. 

Ett språkdrag som också skiljer de pernesiska dialekterna från standardiserad fornsvenska är en svårförklarlig vokalförändring som påminner om det västnordiska u-omljudet. Svaga femininer med a-vokal i roten uttalas med en rotvokal [e] under inverkan av den labiala stamvokalen, ursprungligen från oblika kasus: ledu 'lada' och tresu 'trasa'. Märk trots detta stadu 'stadig, stadd'.

Allt detta betyder ändå inte att kolonisationens datering behöver tidigareläggas. Vissa drag i folkmålet, styrkt av ortnamn och historisk slutledning, tyder på att kolonisterna kom från Hälsingland och har fört med sig arkaiserande mål som bevarats från inverkan från olddansk, medeltida götamål och latiniserande stavningsmode. T.ex. uttalas ord som i danska, norska och i äldre svenska skriv(it)s med <hv-> med [kv-], såsom kva "(h)vad", kvart "(h)vart" och k(v)em "(h)vem". Jag känner inte till huruvida detta drag finns upptecknat i svenska Norrland men även om så inte är fallet påminner uttalsvarianten misstänkligt om uttal i södra Österbotten och Tröndelag vilka på något sätt torde höra ihop, eftersom det rör sig om en novation, inte en arkaism.

Ett ytterligare tecken på norrländsk härkomst är den att förmjukning av /k/ och /g/ framför palatal vokal uppträder också senare i orden: ståttji 'stucken' och stottjin 'stocken'. Också här bär draget på ett visst bevisvärde gällande sammanhörighet, eftersom det är en novation, inte en arkaism.

Med viss grund kan vi alltså anta att trakten talade en fornsvensk 1200-talsdialekt av norrländskt ursprung som jag här ska benämna fornpernesiska.

Östnyylendskåns stavelsekvantiteter följer regelmässigt, nästan konsekvent, äldre fornsvenskans längdförhållanden, vilket ger den dess extremt ålderdomliga rytm, gemensam med nordösterbottniskan. Inte ens isländskan har bevarat kortstavighet eller överlånga stavelser med geminata. Exempelkontraster låk 'lock', moka 'mocka', krookar 'krokar', stokkar 'stockar' och luukkår 'lukkor' samt båd 'bud', bådi 'både', klådd 'klimp', trååd 'tråd' och fåådd 'fått'. 

Den tredelade distributionen av labiala korta <u> (hög centralvokal), <o> (hög bakvokal) och <å> (halvhög bakvokal) är ovanlig och tarvar en ingående ljudhistorisk analys. Ljudet [u] <o> (hög bakvokal) förekommer nämligen på ett undantag när (hon 'hon') inte som i högsvenskan i ord med en förkortningsprodukt av långt <o>, där östnyylendskån har bevarad längd som i boond 'bonde', troodd 'trodde/trott' och oost 'ost'. Istället förekommer ljudet i vissa av konsonatismen och fonotaxen betingade omgivningar som efterföljare till fornnordiskt kort /u/ (se bl.a. minimalparet ståttji [stottši]  'stucken' och stottjin [stuttši] 'stocken' ovan).

Ader lenkar:

- Om Östnyylends lesanbook

- Den i östnyländska av Camilla Wide i Språkbruk 1/2007 

- Hur hon, han, he blivit den och de i Nyland av Caroline Sandström i Språkbruk 2/2004

- Bos-Sestu Nisses (Husberg) eiji heimsiidå me mang tekstre opa östnyylendskå

- Föjsbookin (Föusbootjin) e ein diskusjoonsgrupp opa Facebook som gaar heilt op östnyylendskå, heldär opa Borgåmåål å. Te gruppen heitär så tookåt tå he ha startast åå ein Borgåboo som haar uuttal täärett. Sku de gruppen ha fåått sitt namm lengär österuut sku han ha havi eit viskligari namm å, "Föusbootjin".